Minor är seglivade. Landminor som lades ut i Sudan under andra världskriget fungerar fortfarande. Och de flesta minor som skördar offer i Kambodja lades ut under tidigt 80-tal. Men de är ett miljöproblem också… En personmina vet inte att fredsavtalet skrivits under. "Once peace is declared the landmine does not recognize that peace," säger Jody Williams, som grundade den internationella kampanjen mot personminor och tog emot Nobels Fredspris 1997. Personminor dödar inte bara människor och djur då de trampas på. Andra effekter är nedbrytning av jord, att träd och växtlighet dör och vattendrag förgiftas. De flesta minor som läggs i jorden bryts ner mycket långsamt. Äldre minor rostar sönder. När detta sker kan de bli instabila och sköra, vilket gör dem ännu farligare. Dessutom läcker farliga ämnen ut då en minas skal inte längre är tätt. Bly och kvicksilver tillhör de vanligare ämnena. Trinitrotoluene (TNT) och andra substanser är ofta vattenlösliga, giftiga och cancerframkallande och påverkar förutsättningarna för allt som lever på platsen. Ytterligare en konsekvens av att ett område minerats, är att de lokala bönderna måste odla på ”säker” mark år efter år. Jorden får alltså aldrig ligga i träda. Näringen dras ur och platsen blir känsligare för jorderosion. Listan på platser där gamla minor finns och utgör ett hot mot civilbefolkningen kan göras lång: Egypten, Libyen, Tunisien…