Personminor ligger och lurar som ormar i gräset – och exploderar när någon trampar på dem. När de exploderar så sliter de oftast bara av en fot eller ett ben. I Kambodja har en av 236 invånare amputerats. Det är cynism satt i system. En personmina innehåller ofta bara 50 gram sprängämne. Minan ska inte döda den som trampar på den. Blir en soldat av med en fot, måste han få hjälp av två kamrater för att skickas bakåt, och sedan måste han få vård och tar sjukvårdsresurser. Dessutom ser det otrevligt ut. Moralen sjunker snabbt på den sida som drabbas. Sprängladdningen är många gånger alltför kraftig för att bara skada ett barn. Då ett barn trampar på en mina är effekten ofta dödlig – vanligen på grund av blodförlust. I Kambodja dör 20 procent av de barn som drabbas av minskador. Rehabiliteringen är jobbig – eftersom ett barns ben växer snabbare än den omgivande vävnaden, kan upprepade amputationer bli nödvändiga. Att vårda en minskadad sätter dessutom sjukvården på svåra prov – det behövs två till sex gånger fler påsar med blodplasma vid en operation av en minskadad person än vad som behövs vid operationer av andra krigsskador. Röda Korset räknar med att 24,6 procent av de minskadade får vård inom sex timmar efter olyckan, 69,4 procent inom 24 timmar och 84 procent inom 72 timmar. För resterande 16 procent tar det mer än tre dagar att nå ett sjukhus. Minskador har förstås också allvarliga psykologiska effekter, både för den som drabbas och för de närstående.