Minor är ett billigt och personaleffektivt sätt att göra en plats livsfarlig för fienden. Som att sätta en gubbe med bössa i handen för att försvara skogsbacken, utan att gubben själv behöver vara på plats. En fiende blir försiktig om han har anledning att tro att skogsbacken är minerad – eller så väljer han en annan väg. Och om fienden får en soldat skadad av en mina, så behövs ytterligare två för att flytta sin skadade kamrat bakåt för att få vård. Därför ska inte personminor döda. Bara skada. Så resonerade vi i Sverige på den tiden vi hade ett invasionsförsvar. Väldiga mängder personminor och stridsvagnsminor lades i förråd. Om kriget kom skulle de användas för att skydda landets gränser. Personminorna är borta ur förråden. Enligt Ottawa-avtalet från 1997 är det förbjudet både att tillverka och använda dem. De har förbjudits i första hand därför att de inte skiljer på vän och fiende, eller krig eller fred. Och de flesta som dödas av minor är inte soldater, utan civila, ofta långt efter det att militärerna deklarerat eld upphör och ministrarna skrivit under fredsavtal. Terrorister gillar minor för att de är enkla att använda, lätta att gömma och kan sprida panik bland människor. En slumpvis utlagd personmina är tillräcklig för att bli ett terrorvapen. Taktiken användes flitigt i de afrikanska konflikterna under 70- och 80-talet. Röda Khmerernas ledare Pol Pot, ansvarig för folkmordet i Kambodja, som tog 2 miljoner människors liv, brukade beskriva personminor som ”Perfect soldiers”. Så effektiva var de att sprida skräck och död.