Höjd pensionsålder – utmaning eller möjlighet?

Nära varannan kommunanställd kan tänka sig att jobba fram tills de är 67 år. Orsaken är att människor blir äldre. Då måste pensionspengarna räcka längre. Viljan att jobba kvar längre ökar ytterligare om man får rätt individuella förutsättningar. Då kan 6 av 10 tänka sig jobba kvar. Men vilka faktorer är det som får folk att stanna kvar på jobbet? Och hur resonerar läraren Natalia, sjuksköterskan Monica och brandmannen Martin kring pensionen?

Nyligen höjdes lägsta åldern för att ta ut allmän pension från 61 år till 62 år. Samtidigt förlängdes rätten att fortsätta jobba till 68 år, i stället för 67 år. Orsaken är att vi lever längre. Många är pigga upp i hög ålder och både kan och vill jobba längre.

Enligt en undersökning som vi har gjort bland anställda inom kommunen ser vi att många kan tänka sig att jobba kvar till 67 års ålder. Men det gäller att förutsättningarna är rätt. Allra viktigast är möjligheten att kunna anpassa arbetstid och arbetsbelastning. Det är också viktigt att den psyko-sociala arbetsmiljön upplevs som god. Ytterligare en förutsättning är att chef och kollegor vill att man jobbar kvar.

Vi har frågat några av våra kunder hur de resonerar kring den höjda pensionsåldern och möjligheten att jobba längre.

 

Natalia Stepanova, 39 år

natalia-stepanova_450x600px.jpg

På kommunala Roslagslagsskolan i Norrtälje jobbar språkläraren Natalia Stepanova, 39 år. Hon undervisar i engelska och tyska på högstadiet och har jobbat 17 år som lärare på fyra olika skolor.

– Jag har alltid älskat språk sedan jag själv gick i skolan. Så, jag får jobba med det bästa jag vet. Jag trivs jättebra, säger hon.

Det är ett varierande jobb, inspirerande men också krävande. Till jobbet hör att vara mentor för 16 elever, vilket bland annat innebär att hålla utvecklingssamtal med eleverna och deras föräldrar.

– Att få jobba med ungdomar varje dag, det ger mycket tillbaka. Och att få träffa alla kollegorna!

Kommer du att fortsätta att jobba som lärare till pension?

– Jag har inga planer att byta jobb och vill gärna fortsätta. Som lärare är man med och bygger elevernas framtid, att få vara med om det vill jag fortsätta med.

Nu kommer pensionsåldern att höjas, hur ser du på det?

– Det är svårt att säga, det beror på situationen och hur man mår när det är aktuellt. I dagsläget tänker jag att det skulle vara tråkigt att sluta jobba, säger hon och fortsätter:

– Jobbet ger struktur och mening åt dagarna, bara det är viktigt. Det märkte jag häromåret när jag var föräldraledig. Då saknade jag faktiskt schemat och strukturen som jobbet ger.

Har du kollegor som jobbar kvar efter pensioneringen?

– Jo, jag har kollegor som fortsätter att jobba efter pension. Eller som kommer tillbaka och vikarierar. Då slipper de en del av de tyngre uppgifterna, mentorskapet exempelvis.

Lärarjobbet är ett engagerande jobb som inte alltid lämnar utrymme för många fritidsaktiviteter utanför jobbet. Att sluta tvärt kan skapa en tomhet, konstaterar hon:

– Den här känslan av att var behövd, den vill man nog gärna behålla. Kanske är det bra att trappa ner successivt, man kan nog behöva förbereda sig för ett annat liv efter pension.

 

 

Monica Frick Bergström, 56 år

monica-frick-bergstrom_450x600px.jpg

På BIVA (Barnintensivvårdsavdelningen) på Akademiska sjukhuset i Uppsala jobbar sjuksköterskan Monica Frick Bergström, 56 år. Hon har jobbat inom vården i över 30 år, numera med 50 procent kliniskt arbete och 50 procent administration och utbildning.

Kommer du att jobba kvar inom vården till pensionen?

– Ja, det tror jag. Kanske jag växlar till ännu mer utbildning och administrativa uppgifter. Eller så kanske jag börjar jobba på hospice eller äldreboende, där det är lugnare än på BIVA.

Nu höjs pensionsåldern, vad anser du om det?

– Jag skulle vilja en större frihet att välja när man slutar, säg ett spann mellan 60 och 70 år. Beroende på hur man mår kroppsligt och hur man orkar med jobbet. Vi jobbar ju mycket oregelbundna tider, det kan vara slitigt.

Inom vården saknas det ofta ett ”tänk” för att förlänga arbetslivet, konstaterar hon.

– Jag har kollegor med en otrolig kompetens som fått sluta vid 67 år som säkert hade kunnat vara kvar något år och tyckt det var roligt. De kan ha känt sig lite värdelösa.

Med planering och vilja att ta tillvara kollegornas kompetens hade det kunnat se annorlunda ut.

– De hade kunnat vara stöttande för ny personal. Tjänsterna hade kunnat skräddarsys för att slippa jobba helger och storhelger och patientkontakten hade kunnat anpassas, exempelvis.

 

 

Martin Hasselqvist, 42 år

martin-hasselqvist_450x600px.jpg

På Farsta brandstation jobbar Martin Hasselqvist, 42 år. Han är brandman och jobbar antingen på släckenheten eller på höjdenheten. 

– De som går i pension idag har oftast jobbat som brandmän hela livet. Idag får man en bredare utbildning och yngre är kanske lite mer rastlösa än förr, så det händer att de byter jobb.

Martin och hans kollegor har ett särskilt pensionsavtal: de kan gå i pension vid
58 år om de jobbat i minst 30 år och minst 25 år i utryckningsstyrka.

– Vi har en bra avtalspension, men den upphör vid 65 år. Har man tagit  avtalspensionen så missar man sju pensionsgrundade år, så många fortsätter jobba. Vissa ända fram till 67 år.

Tidigare var brandmän tvingade att sluta redan vid 61 års ålder. Idag är det många
som vill jobba kvar länge.

– De fortsätter jobba av sociala skäl, det är inte lätt att släppa kamratskapet. Vi jobbar väldigt tätt tillsammans. Plus att frugan kanske jobbar.

De som jobbar upp mot 67 år kan få lättare tjänst och slippa rökdykandet. Då får man vara beredd på att byta station för att kunna jobba kvar.

Chefer och kollegor försöker underlätta för den som vill jobba kvar.

– Hittills har det gått att lösa arbetsuppgifterna för äldre som vill jobba kvar inom stationen. Däremot kan man få byta skiftlag.

Martin tänker sig att han går i pension när han fyller 60 år, han räknar med att även brandmännens pensionsålder kommer att justeras uppåt.